Han hann tänka mycket innan han valde att öppna aviseringen. Det hade gått en vecka sedan han tagit blodprovet på mottagningen. En hel vecka och ingenting hade han hört. Varför hade det dröjt så länge? Varför dröjer ett blodprov, om inte för att komma med dåliga besked? Så tänkte han och tankarna snurrade runt i huvudet ordentligt. Han kunde inte undkomma dem.
När det plingade till i telefonen och han såg att det var från mottagningen kändes det som att han skulle få hjärtstopp. Någonstans hade han nog hoppats att de skulle ha glömt honom, glömt hans blodprov. Att det bara skulle rinna ut i sanden eftersom det inte var något farligt ändå. Nu satt han där, med en avisering om blodprovet i telefonen han höll i sin vänsterhand.
Hjärtat bultade. Han tänkte: Nu hade det varit intressant att göra både blodprov och test av blodtryck. Instrumenten hade väl gått sönder då.
Han tittade på aviseringen som erinrade honom om att han har ett oläst meddelande. Det var ett förvånansvärt alldagligt meddelande. Han tänkte sig att det borde kunna stå något som ”Vi måste tyvärr meddela dig att du har ett meddelande om blodprov”. Å andra sidan visste han ju inte hur stor katastrofen var. Ja, om det ens fanns en katastrof efter blodprovet, vill säga.
Han vågade inte trycka upp meddelandet. Han vågade inte stiga ner i det maskhål som han var rädd att detta provresultat skulle vittna om. Blodprovet kunde inte vara positivt, han kände det på sig. Det skulle vara något djävulskap.
Ett beslut togs. Han tog upp telefonen, klickade bort notisen om blodprov och ringde sin storasyster. Hon hade alltid något vettigt att säga om många olika situationer. Han skulle förstås ringa henne. Tre signaler gick fram innan hon svarade:
- ”Ja, Elisa”
- ”Ja, hej det är jag. Jag har tagit ett blodprov och nu har resultatet kommit och jag är jätterädd. Väldigt, väldigt rädd. Vad ska jag…”
- ”Vad visade blodprovet?” avbröt hon.
- ”Förlåt? Va?”
- ”Ja, du hade gjort ett blodprov. Vad visade resultatet?”
- ”Jag… Jag har inte öppnat det än”
Det blev tyst i luren i några sekunder. Tystnaden följdes av Elisas tydliga markering:
- ”Eh. Va? Vadå inte öppnat resultatet från blodprovet? Vad ringer du om då?”
- ”Jag ville bara prata med någon när jag öppnar det”
- ”Ja, men öppna då. Jag har inte hela dagen på mig. Ditt blodprov kommer inte vara knas, det lovar jag dig”
Han satte på samtalet i hörtalarläge och började öppna rätt applikation.
